Stefan Ceder
målningar
Galleri Olsson & Uddenberg
8-23/11


DEN SISTA UTPOSTEN
 
Stefan Ceder återvänder ständigt
till utsattheten
 

Stefan Ceders målningar kan vid en första anblick te sig som dystopiska landskap. Visst berättar han om ett öde land, men långt inifrån, ur bildens djup, stiger andra rörelser mot ytan. Trots en återhållen, mörk, färgskala där ljuset bara kan anas, och dova gråblå klanger, kan en envis tonstöt i mättad gulockra ibland häftigt sjunga till. Men oftast ligger målningarnas övergivna byggnader i iskall skugga, för längesedan lämnade av verkens fåtaligt återgivna människor.

– Nej, det är inte mycket folk i mina målningar – undrar vart dom har tagit vägen? Men det handlar inte om frånvaro av människor. I mina skulpturer dyker de nog upp. Jag hittade litet prylar, järnskrot och annat, som jag har vänt och vridit på och skruvat ihop tills jag blir nöjd. Jag har blivit så förälskad i dem att jag har svårt att sälja dem. Överhuvudtaget tittat jag mer på skulptur numera; det är ett annat sätt att jobba. Om man känner att en form stelnar får man gå på med något annat, säger Stefan Ceder.



– Om jag skall beskriva motivvalet i mitt måleri så är det nog ett slags inre urbana miljöer. Men det händer att jag har varit ute och rest och fått syn på något som fångat blicken på något sätt, direkt eller associativt. En gemensam nämnare i mina verk är utsatthet. De handlar mycket om stämningar men det drar åt litet olika håll. Jag har något i mig som jag kallar "sista utposten". Den återkommer ständigt, som när en författare hela tiden dras till samma berättarstruktur.
– Hela bildvärlden är allvarlig för mig, men att verbalisera det är svårt. Det är något som bara en betraktare kan tolka in. Det är något med förgängelse som intresserar mig. Man kanske är ute och går någonstans och så ser man ibland spår: här har det hänt något! När man springer på det är det fascinerande. Kanske är det något slags romantik, undrar han.



Uttjänta husvagnar, kvarlämnade i naturen, kyliga betongskelett som frysande vittrar sönder i en urbant sliten svärta. Stefan Ceder låter samtidigt målningarnas dramatiskt kontrasterande färgelement spela mellan mjukt och hårt; just där kan en alltför låst dystopisk tolkning divergera. En dialog uppstår mellan konstnärens och motivets gradvisa förgänglighet. Tidigare tryckte han dit stängselpartier, likt grafiskt svartrutiga nätbarriärer i målningarnas förgrund; i senare verk finns de inte längre kvar.
– Jag har husbåtar också i några bilder; kanske vill de förmedla ett slags dubbelhet mellan lyckodröm och tragik. Ödehus har länge tillhört min motivkrets; tidigare målade jag interiörer, till exempel en gammal bondgård i Olofstorp, där jag bodde under en tid. Där målade jag verkligen av, dokumenterade vartenda rum. Numera jobbar jag med husvagnar, övergivna platser, lämningar. Ofta står stegar kvar i mina målningar, ett mänsklig rest som lämnats kvar. Ibland är det järnvägsspår. Tidigare målade jag ofta broar. Men formmässigt dras jag allt starkare mot ett skulpturalt uttryck, berättar Stefan.



– Jag grundar med akryl och målar sedan på med olja i lager efter lager. Sedan jobbar jag mig mödosamt genom dem, karvar och skrapar mig in mot den struktur jag söker. Därför är det bra att jobba med flera målningar samtidigt. Jag har ofta tre, fyra dukar omkring mig när jag är igång. Sedan behöver man en go' fåtölj att slå sig ned i för att begrunda vad man åstadkommit och kolla in vad som fungerar.
När jag skrapar bort färg eller ser att jag behöver göra djupare linjer i målningen, då sker det intuitivt. Det är en ständig vandring fram och tillbaka över golvet mellan målningen och fåtöljen – där fattas något – och där är det för mycket! I en målning kallad "Furioso", har jag med penselskaftet kratsat mig in mot ett stadium där jag kände mig nöjd. Arbetstempot bidrog till titeln. Det är det som är spännande med att jobba intuitivt; du överraskar dig själv! Jag gillar överkantens svarta parti, det får hela kompositionen att stämma, ler Stefan Ceder.



– En gång på Teneriffa kom jag till ett ställe som heter Garachico, en by där en industri för längesedan hade byggts upp. Men ett stort vulkanutbrott ödelade hela platsen. Gamla urblåsta industrilokaler stod som ödsliga skelett direkt på grunden av svartnade lavastenar, med bördigt grönskande berg i bakgrunden. Dit skulle jag vilja komma tillbaka. Hela bilden stämde på något sätt med vad jag söker i mitt måleri.

ANDERS THURESSON  

 






 



081109
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst