Jörgen Zetterquist
Måleri
Galleri Aveny
8-30/11

Olle Zetterquist
Måleri
Göteborgs Konstförening
8-30/11


MÅLANDE SPELEMÄN
 
Olle och Jörgen Zetterquist
engagerade i bygden

 

Du kan fråga vem som helst i Arvika; de vet precis var konstnärerna och bröderna Jörgen och Olle Zetterquist bor. Hantverkaren bredvid på lunchmatstället kan till och med beskriva vägens alla kringelikrokar till Jörgens röda hus i Rackstad, dit vi är på väg. Trots att där finns en hel del röda hus, lyckas vi till slut, ivrigt backande, att komma rätt.

Att Jörgen och Olle blivit så välkända i Värmland och i synnerhet i Arvikatrakten, beror på deras engagemang för bygdens kultur. Jörgen har länge arbetat i styrelsen för Rackstadmuseet, båda jobbar med jazzfestivalen Jözzejassen, med uppskattade midsommarfestligheter och olika konstevenemang.
Redan vid kaffet i Jörgens och Margaretas vackra kök, börjar bröderna diskutera skillnader i måleri och temperament. Olle berättar att han är åttioett och ett halvt, att Jörgen inte ens fyllt åttio, men gör det i november. Alltsedan legendariska Landala Red Hot Stompers, spelar Jörgen kornett i olika konstellationer. Olle spelade då banjo eller gitarr, och numera spelemansfiol. Han har gått från abstrakt till mer föreställande måleri; Jörgen målar på sätt och vis också föreställande, men med ett skruvat motivval. Olle pratar livfullt, Jörgen litet mer eftertänksamt.
– Jag har aldrig haft någon dragning till abstrakt måleri. På Valand målade alla utom jag abstrakt. Till Nemes ära måste sägas att jag inte behövde anpassa mig, utan fick jobba ostört med föreställande måleri. Möjligen dyker halvsurrealistiska drag upp i mina bilder. Massvis med ismer har passerat under mina sextio år; surrealismen har kommit mer och mer i mina bilder. Förebilder är främst målare som Lucian Freud och Andrew Wyeth. Freud målade ett berömt porträtt av Francis Bacon. Hela konstlivet var abstrakt, och så kom han och gjorde det här, ler Jörgen och skakar eftersinnande på huvudet.
Trappan till Jörgens ateljé är fylld av samlade självporträtt av olika konstnärer. Där inne, i doften av olja och terpentin, råder ett koncentrerat kaos; golvutrymmet är trångt och kompakt belamrat av målningar i rader. Ett svartvitt foto av Bix Beiderbecke, en förebild inom jazzen, sitter på en pelare. Bredvid står en målning av ett vackert textat brunt kuvert, "Brevet från Becke". Strax innanför, på en pall, ligger en driva av dockor och sprattelgubbar. Ateljéfönstrens vidsträckta utsikt över sjön Racken är bedövande vacker.



Jörgen arbetar också ofta med självporträtt; i några kan man nog se ett återsken av Lucian Freud, i hur penseldragen verkar i nästan skulpturalt präglande dagrar. I en annan ses han snett uppifrån, med golvet tvärt vinklat mot betraktaren.
Vi samtalar om dockornas roll i hans måleri. Bilderna har en starkt mystifierande effekt. Själv talar han anspråkslöst om de surrealistiska dragen i sin konst. Men att han beundrar och inspireras av t ex barockmålaren Caravaggios komposition och ljusförhållanden är uppenbart. Jörgens okonventionella realism refererar till såväl äldre som modernare konst och dockornas närvaro är inte enbart surrealistisk.




– De verkar förhöjande. Dockorna bär mer eller mindre tydliga spår av liv, kanske av barns hantering; i olika ljus kan de ge ett intryck av utsatthet, säger Jörgen, medan han ställer upp målningar, en efter en på staffliet, för fotografering.
– Värst vad det har hamnat mycket röd färg på ditt staffli, retas Olle som, i sin egenskap av mer praktisk bror, också har tillverkat det.



– Jag hittade ett på vinden när vi började på Valand på Guldheden, som då var helt nytt. Där fanns bara nya och tråkiga stafflier. Det jag hittade var rejält nedmålat med gammal intorkad färg, jag tycker om att inbilla mig att det kan ha varit Åke Göranssons; i alla fall gick det i hans färgskala, skrattar Olle.
  



Han delar boendet mellan Göteborg och Långvak under sommarhalvåret i, några rejäla stenkast från Jörgen ovanför sjön Ullen. Farfadern Lars Zetterquist bodde i den stora röda värmlandsgården från 1908. Han var både musikprofessor och violinist. Bröderna har båda konsten och musiken i blodet, från en flitigt utövande släkt.
– Jag både började och slutade spela jazz på sextiotalet. Jag spelade gitarr och banjo i Landala Red Hot Stompers som jag och Jörgen bildade. Men stålsträngarna gjorde för ont. Först senare började jag spela fiol, under en fiolbyggarkurs. Farfar spelade alltid låtar, berättar Olle.



Han spelar numera ofta fiol, när han inte bygger nya, inte sällan efter äldre förebild, eller målar av dem. En sådan målning hänger där hemma, avbildande flera fioler, en metronom, stråkar och fodral, i fonden ett foto av Fiolmannen.



Olle målade länge abstrakt, men under några utsmyckningsjobb med arkitekter tyckte han sig alltför tvingad att anpassa uttrycket efter olika byggnader.
– Jag blev så trött på det och litet senare, i Paris, då vi hyrde KRO:s ateljé, började jag måla av precis vad jag såg från ateljéfönstret. Sedan när vi kom tillbaka fick jag lust att måla samma motiv igen, från samma fönster. Då upptäckte jag måleriet på nytt, berättar han.



Hans och Denices ljusa ateljéer, ligger liksom Jörgens, på övervåningen; men det är stor skillnad mellan sätten att organisera det kreativa rummet. Här finns betydligt större fri golvyta, men det beror kanske på att han fått låna litet utrymme för sina tavlor av Denice.
Olle Zetterquists bildvärld präglas av kärva landskap, kuster och skogar, där ljuset bara kan anas i blänkande vattenpölar. Naturkrafter visar sig i elementens möten, kraftfullt skildrade med fria, flödiga penseldrag. Han räds varken rött, grönt eller blått; under senare år har dessa färger tvärtom blivit alltmer märkbara i hans måleri, liksom motiv som rotvältor och bark.



– Jag var med i en utställning, kallad "Skogen, myt och verklighet", för ett år sedan, tillsammans med min hustru Denice och min dotter Nina. Då kom jag på det här med att inte måla björkstammar utan bara näverns avskalade, vrenskande former. Motiven är hämtade från en skogsstig där jag går dagligen. Rotvältorna står i mina målningar inte sällan i sur mark; de gröna nyanserna drar åt gult, det gör nog mina bilder litet klimatkritiska, ler Olle.
– Jag gör ofta akvareller som förlaga och är mer och mer ute efter ljuset, berättar han och visar några landskap som skall med till Göteborg.
       
Tillsammans arbetar Olle och Jörgen just nu med en vackert bildsatt bok om ett välkänt hus, kallat "Kåken".
– Vi var i ständigt behov av ateljéer och brukade gå förbi ett tomt hus på Övre Besvärsgatan, nedanför gamla vattentornet i Göteborg. Efter mycket tjat fick vi komma in i huset på nåder, men vi fick absolut inte bo där! Vi betalade 15 kronor för ett rum och kök. Kallvattenspump på gården. Utedass. Jag bodde där i nio år, många Valandselever bodde där, vi målade, umgicks och hade stora fester med levande jazzmusik. Kåken var väldigt känd på den tiden, skrattar Jörgen.
– Vi har samlat mycket material . Hur många som helst i vår generation konstnärer bodde där, det var som en jazzklubb ibland om kvällarna, säger Olle och visar upp några fina svartvita foton från några av alla fester. Olle och Jörgen lirar jazz i vimlet av festande konstnärskamrater. Båda hoppas att boken skall komma ut om något år.

ANDERS THURESSON

 


 


081109
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst