Linda Nykopp
måleri
Galerie Oijens
8 -23/11


HÅLLER SIG PÅ YTAN
 
Linda Nykopp söker förenkling och direkthet
 

För ett par år sedan började Linda Nykopp ta intryck av sin då treåriga dotters uppfattning av omvärlden, både hur hon tog in sina upplevelser och hur hon ritade.

– Barn bryr sig inte om bildernas djup, det är papperets yta som räknas. Själv hade jag sysselsatt mig med djupet i flera år efter utbildningen på Mejan 1992 – 97. Nu för tiden förhåller jag mig mer krasst till bildytan. Där finns den atmosfär som jag söker. Jag är intresserad av den slags förenkling och direkthet som finns i musiken. Sinnesstämningen är viktig för att jag ska kunna ta emot det intuitiva flöde som jag sedan styr in i teckningar och färger på ytan.  Jag börjar också förstå mer och mer av min bildvärld, berättar Linda Nykopp.
I hennes bilder finns yta och djup på en och samma gång, utlagda i en långt driven förenkling av bildytans linjer och komposition. Hon använder högst två färger i en och samma bild. En fri rörelse uppstår mellan djup och yta, som i en målning med titeln Upp och ned, där figurativt och nonfigurativt bjuder upp till yrande dans över himlens blåa rymd.
– Himlen har jag målat väldigt flödigt, så flödigt att mycket av den blåa färgen började rinna, mycket av den hamnade på golvet. Det var också litet av meningen; resultatet blev en rörelse som förstärker titelns känsla av häftig slänggunga eller av en yrsel, känslan att inte ha full koll på vad som är upp och ned i tillvaron.



Intuitivt och medvetet kompositionellt stoff samspelar i bildens lekfullhet och allvar. Nog kan hennes måleri ibland associera till ett barns teckning men samtidigt leker där en sådan avsiktlig frihet att en välgörande osäkerhet uppstår.  En triptyk tar sin utgångspunkt ur spelens värld, inte så mycket från dataspel som ur triviala familjespel under lampans sken.
– Jag började jobba uppifrån med ett spel, där en figur mycket väl skulle kunna vara en hatt. Så ser ju ibland pjäserna man spelar med ut, till exempel i Monopol. Sedan har det hela utvecklats till en triptyk. Jag har suddat i bildernas dova mörker med en scotchbrite, för att alstra rörelse i kompositionen och i relationen mellan bordets spelare. Jag spelar aldrig dataspel, hatar det faktiskt, jag fick sådan ångest av det så jag väljer att bara titta på när mer erfarna spelar, ler Linda Nykopp.



– Jag tycker hela tiden att jag lär mig mer och mer. Det kommer till mig som i en dröm. Så kommer målaren i mig och försöker ta över. Jag försöker då och då att röra till i ytan. Det innebär samtidigt en risk att gå in för långt på djupet. Men jag tycker att jag lyckas hålla mig kvar på ytan. Allt skall hända där, ur mitt inre flöde som jag sedan mycket medvetet styr in i de föreställningar jag har av vad som skall till för att en målning skall bli klar.



– Jag startade ett stort konstnärskollektiv, Studio 44 på Tjärhovsgatan, och höll på med det i flera år, men hoppade av för att jag inte fick nog med tid att jobba själv. Nu arbetar jag ibland på Liljevalchs som utställningstekniker. Vi tar ned målningar och hänger dem, efter instruktioner från ledningen. Vi packar ned och skickar iväg dem efteråt. Det är ett jobb man lär sig jättemycket av, säger Linda Nykopp.

ANDERS THURESSON
   
 


 



081109
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst