GALLERIROND hösten 2005


Hans Frode
 
 
 

Att få folk att må bra i sig och bli påminda om det inre ljuset. Vi har vår egen kraft att skapa en förändring som vi bara väntar på eller tror någon annan ska åstadkomma.

 
Det är tanken bakom Hans Frodes vilsamma motiv på glasrutor med ett bakomliggande ljus från en neonslinga som lyser igenom på ställen där han skrapat bort färgen.
– Genom att måla tunnare och tjockare får jag olika genomsläpp av ljuset, säger han.
Bilderna är inramade av kraftiga ornamenterade träramar som sätter konstverken i ett historiskt perspektiv. Han köpet de genuina antika ramarna i en butik för ändamålet i New York, där han är bosatt sedan länge.
– Den äldsta är från 1880-talet. Ramarna blir en del av objektet. Det är inte bara en tavla som är inramad.
 
 
Ramen, försedd med en guldfärgad liten skylt med hans namn, har rent av en filosofisk mening.
– Vi lever i en ram, i livet, i samhället. Vi är fast. Allt vi gör sker inom den, det är där förändringen sker. Förändringen sker alltid inuti.
Men det finns en värld utanför och vi kan ta oss dit.
– Först kommer tanken, sen kommer den yttre förändringen. Ingenting är statiskt på det sättet. Det är det som gör att tiden går vidare. Annars skulle allt se likadant ut.
Hans Frode har tillbringat ett år i Japan med sin japanska fru Tokiko och arbetat med tavlorna.
– Vi bodde i en restaurang som vi hyrde för att få havsutsikt på Japans sydligaste ö med ett subtropiskt klimat, belägen på gränsen mot Taiwan.
Hans Frode hade redan gjort glasobjekten av till exempel en paprika och en hängande fisk, fastsatta på de målade bilderna, hemma i New York.
– Jag behövde bara skeppa över glas och målarfärg. Efteråt tog jag allt tillbaka till New York för att sätta fast neonrören bakom glasrutorna.
Målningarna är klassiska stilleben med pumpor, äpple, bananer och allt som Hans Frode hittade på den japanska grönsaksmarknaden. Det kan vara en dekorativ röd hibiscusblomma i en skål, de vardagliga japanska motiven.
Bakgrunden kan vara landets typiska vikta rispappersdörrar, kanske med en skugga bakom, som man kan öppna mot omvärlden eller de stora fönstren mot havet. Allt är mycket harmoniskt, rent och stillsamt.
Han jobbar minimalistiskt och sparsmakat med motiven för att betraktarna inte ska behöva funder över motivet. Det viktiga är varandet i sig.
 
 
– Det finns ett inre ljus i själva objektet. Allt har en inre mening, ett inre ljus. Det är något slags energi, säger Hans Frode.
– Tiden är föränderlig sa Einstetein men vara ljusets hastighet är konstant. Tiden är bara en chimär. När vi närmar oss ljusets hastighet kommer tiden att försvinna.
Han anlägger ett vetenskapligt förhållningssätt till livet i stället för att ta till religion.
Hans Frode är född i Kållered, flyttade till Stockholm när han skulle börja första klass och fortsatte till Västerås där han gick konstskola. Efter en sejour i London kom han 1981 till New York där han blivit kvar.
I Göteborg har han inte visat sin konst sedan 1983, på gamla Garmer. Han är tacksam över att utställningen sker i höstdunklet, vilket gör att hans lysande tavlor kommer till sin rätt.
– Tavlorna lever sitt eget liv. Om det vore kolsvart skulle det konstgjorda ljuset framträda ännu mer.
Neonslingorna som han smält samman har fyra-sex sammansatta delar som lyser i rött, vitt, violett och blått.
– Ögat luras. Som varelser i naturen är vi ganska lurade. Vi uppfattar det som att solen går upp. Men det gör den inte, det är vi som går ner. Våra sinnen tolkar om. Våra ögon läser färgen bara för att det är en viss frekvens på ljuset.
 
 
JAN BERGMAN