Söndag med public service
urpremiär 14/11
Nya Studion i Göteborgs Stadsteater


LIVSKAMRATER PÅ SCEN
 
Åsa-Lena Hjelm och Henric Holmberg
sätter övre medelåldern i fokus

 

Mellan två arbetspass möter jag Åsa-Lena Hjelm och Henric Holmberg. De är inne i repetitionsperioden för en pjäs som från mitten av november ska sätta svensk medelålder i fokus på Stadsteaterns scen. Något som är ganska ovanligt.

Vid ett ekbord på Stadsteatern sitter Åsa-Lena Hjelm och Henric Holmberg och äter lunch. Potatis och linser, potatis och kött. Röd matta, röd soffa och på väggen sitter Mona Lisas hemlighetsfulla ansikte.
Åsa-Lena pratar livligt om sin morfar som var hälsokostare på 30-talet och Henric sitter tyst framåtlutad i sin kofta och äter. Tills vi kommer in på teatern och pjäsen de just nu repeterar för fullt. Söndag med public service. Då sträcker han lite på sig och tar till orda.
- Pjäsen ingår i en satsning av nyskriven dramatik som teatern beställt in. Denna är den enda i satsningen som beställdes för en äldre publik.


Foto: Aorta

Söndag med public service är ett poetiskt och humoristiskt drama av Eva Ström om paret Britt och Seved, ett par i 60-årsåldern, och deras dotter som kommer hem en söndag.
- Vi har inte sett det här paret på en teaterscen förut, säger Henrik Holmberg. De har varit gifta i fyrtio år och har det ganska kul tillsammans. Det är inte så vanligt att man ser sådant.
- Man ser inte äktenskap som fungerar och framför allt inte övre medelåldern i huvudroller. Speciellt inte kvinnor, tillägger Åsa-Lena Hjelm.
De beskriver paret Britt och Seved som de typiska fyrtiotalisterna. Produkter av efterkrigstidens välfärdspolitik. De tänker mycket på framtiden och känner hjälplöshet inför dottern, spelad av Emilie Strandberg, som mår dåligt. Både Åsa-Lena och Henrik är, liksom sina rollkaraktärer, födda på fyrtiotalet.
- Det är en speciell ålder när man inser att livet inte är oändligt, säger Åsa-Lena Hjelm. Jag har själv varit med om att min pappa dog för fyra år sedan, och min mamma dog nyss. Det finns ingen generation över en. Man blir föräldralös och tänker mer på döden.


Foto: Aorta

Paret Britt och Seved tillbringar sina dagar hemma med teven och radion. De samtalar och diskuterar samhället med varandra.
- De är fortfarande aktiva kraftfulla människor, säger Henrik Holmberg.
Åsa-Lena Hjelm spelar just nu i Sista dansen, en pjäs av Carin Mannheimer som handlar om åldrande. Där finns en replik som lyder: ”När fyrtiotalisterna börjar kissa på sig blir det katastrof.” 
 
- Det är ju så sant. Vi är nog den första generationen som praktiskt planerar och tänker på hur vi ska ha det och bo som pensionärer, säger Åsa- Lena.
Åsa-Lena och Henric fick läsa Söndag med public service innan den var färdig. De tyckte båda mycket om den och såg fram emot att spela tillsammans. Förra gången de spelade mot varandra var de ett par som aldrig möttes, förutom i en enda blick.
- Jag tänder mycket på att få säga de sakerna som Seved säger, säger Henric Holmberg. Jag beskriver min kärlek till henne när hon inte hör på. Småljuger och försöker göra verkligheten lite bättre än vad den är.
- Jag tycker inte man ska säga att han ljuger, invänder Åsa-Lena. Sådär upplever man det. Han berättar att han älskar henne genom att beskriva vardagliga saker.
Åsa-Lena och Henric ingår båda i Göteborgs stadsteaters fasta ensemble.



Henric Holmbergs bana in på scenen gick genom sjuttiotalets fria teatergrupper. Han ingick fram till mitten av åttiotalet i musikteatergruppen Oktober. Innan Åsa-Lena Hjelm gav sig in i fria grupper tog hon vägen via studentteatern då hon 1969 började läsa teaterhistoria vid teaterhögskolan i Stockholm.
- Det var bara svikarna som gick utbildningen, säger Henric och tittar småleende på Åsa-Lena.
Ja, man sågs som svikare för att man gick in i institutionen, förklarar hon.
- Man utbildades för institutionen, säger Henric.
Henrik påpekar att skillnaden mellan scenskolan och de fria grupperna var stor. Han beskriver de fria grupperna som en mer helhetlig skola där man lärde sig allt från skådespeleri till snickeri och dekormåleri, medan man på scenskolan bara blev skådespelare i syfte att slussas in på en institution.
- Jag håller inte med dig riktigt, invänder Åsa-Lena. De var väldigt intresserade av fria grupper och de flesta på utbildningen kom från fria grupper. Det var en väldigt politiskt aktiv och medveten generation. Det är kul att Lars-Eric Brossner, som är regissör för Söndag med public service, också har den här bakgrunden.
Även Åsa-Lena Hjelm var på väg in i musikteatergruppen Oktober när hon slutade på scenskolan i Stockholm. Men istället drogs hon till Göteborg, där hon redan tidigare varit i samband med att hennes pappa, skådespelaren, regissören och teaterpedagogen Keve Hjelm, varit verksam på Göteborgs stadsteater.
- Det hände så mycket mer i Göteborg, säger Åsa-Lena Hjelm. Det fanns en större rörlighet inom teatern.
Hon beskriver teatern som borgerlig, och stora anrika teatrar som Dramaten upplever hon än idag vara väldigt hierarkiska.
- Jag tycker att det är skådespelarna som ska bestämma repertoaren, men så ser det inte alls ut. Före 1900-talet var det skådespelarna som var kungar på scenen. Nu är det den eller den regissörens pjäs.



Åsa-Lena Hjelm berättar om sitt första teaterminne. Hon fick gå upp på scenen på Helsingborgs stadsteater och titta på scenografin. Då upptäckte hon att pråmen som stod där var halv.
- Va! Det är ju en lekstuga för vuxna, tänkte jag och insåg att man kunde fortsätta leka även när man blev stor. Så började min teaterbana. Plus att jag såg en barnteater där trollet blev platt, tillägger hon. Jag skrek i förskräckelse och fick gå ut, men sedan ville jag in igen och se mer. Det är så teater ska vara!
Varken för Åsa-Lena eller Henric har glädjen i teatern svalnat under åren. Efter snart fyrtio år tycker de fortfarande om att jobba som skådespelare.
- Det som är kul är framförallt att jobba med andra, säger Åsa-Lena. Sammanhanget är oerhört betydelsefullt. Det är viktigt att sammansättningen av ensemblen blir bra, annars kan en skitbra pjäs bli bara skit. Teater är ju kollektivt. Har man inga att spela med är det inte teater.
- Repetitionstiden är som att förbereda en fest, säger Henric Holmberg. Alla bidrar på olika vis med det de har, och sedan har man den här festen tillsammans. Jag har fortfarande den här barnsliga förtjusningen till föreställningen. Det är fest varje kväll.
Åsa-Lena nickar leende.
- Det kan jag skriva under på. Där sitter det människor och tittar på andra människor här och nu! Trots data, multimedia och allt detta. De är ju galna. Jag blir så… oh, det är så att jag ryser.

ELSA LETH

 
 

081116
copyright: ZENIT kulturtidningen i väst