LG Lundberg
Nya verk
Galleri Thomassen
15/11–7/12


SLUMPEN GJORDE HONOM TILL KONSTNÄR
 
LG Lundberg hittade Grünewalds staffli

 

När jag berättar att jag som ung ofta vaktade på Galleri Karlsson i Stockholm, och att jag minns LG Lundberg från den tiden, är det som att trycka på en knapp. LG menar att det i hög grad berodde på slumpen att han överhuvudtaget blev konstnär.

Uppväxt i en av Saltsjöbadens jättevillor kände han redan i första förberedande de klasskamrater, bland andra Leif Nylén, Tore Berger och Carl-Johan de Geer, som han långt senare kom att återse i konstnärskretsarna kring Galleri Karlsson.
Föräldrarnas inställning var att LG skulle bli något slags affärsman och han höll ofta till på stadens krogar efter studenten. Men på grund av en märklig händelse började han ändå måla redan i 22 – 23-årsåldern.
– I vår jättekåk därute i Saltsjöbaden fanns också ett stall. Jag höll på att rota runt litet grand därinne och hittade ett gammalt staffli. Just då kom en av våra grannar förbi, farbror Ivan, (Grünewald). Han blev nyfiken och frågade: -Vad har du där? Får jag komma in? Och så undersökte han staffliet noga innan han till slut sa: -Det här staffliet har min pappa (Isaac) målat på. Om du lovar att bli konstnär så kan du få ha det här.



– Jag åkte in till stan och köpte dukar och färg, flyttade upp i ett rum på vinden och satte upp staffliet. Jag minns att jag köpte en enda tub färg, en röd. Jag tänkte att det var nog bäst att sätta igång att måla, om farbror Ivan skulle komma förbi och fråga något, ler han. Jag har nyligen målat det där vindsrummet; en bild av hur det en gång började.
– Kompisarna ringde från Freden och undrade var jag höll hus. Jag målar! svarade jag. Sakta men säkert kom jag igång med något slags verksamhet som jag började söka mig in i. Senare reste jag med en tjej till Ibiza och tröttnade snabbt på att ligga där i solen. Jag tittade på folk runt omkring, tänkte att – Va fan! Jag är ju konstnär. Så jag gick och köpte färg. Olja var för dyrt så det blev tempera. Jag hade en massa timmar att bara ägna mig åt måleri. När jag kom hem efter något halvår hade jag mycket med mig i bagaget.



– En dag ställde pappa ultimatum: -Börja jobba eller flytta hemifrån! Som tur var hade jag en bra yrkesrådgivare i skolan. Han tyckte jag skulle söka mig till reklamen. Jag gick igenom telefonkatalogen och blev utslängd vart jag än kom. Till slut blev jag kontaktman (motsvarigheten till vår tids projektledare), på Arbmans. Många trodde nog att jag jobbade på den konstnärliga sidan. Men jag tillbringade, av rent intresse, mycket tid i ateljéerna.
– Jag läste konsthistoria på universitetet, såg ofta Bosse Karlsson, han jobbade på tidningen Se, men jag vågade inte prata med honom. Men så var jag på vernissage med Tore Berger i Lilla Galleriet på Brunkebergstorg. Jag gick dit med min tjej, en vacker fotomodell. Jag tror det var därför vi båda blev bjudna till fest hemma hos Tore. Jag och min tjej Ingrid satt vid samma bord som Bosse och Tore; båda blev drängpackade under kvällens lopp. Dagen därpå ringer Bosse till mig: Du satt väl vid samma bord som jag? Jag har letat efter dig länge men ingen vet vem du är. Då hade han sett mina målningar på Liljevalchs vårsalong! Jag hade gjort två och båda kom med, berättar LG Lundberg.
– Jag har sökt dig för att jag vill sätta upp en utställning med dig. Kan jag komma till din ateljé och titta! Jag trodde inte mina öron, skrattar LG. Jag gick och köpte en pava dyrbart fint vin, bordeaux, tror jag det var. Så kommer Bosse hem till det där gamla ölfiket som jag hyrde, också som bostad. Jag hade inte så många målningar att visa upp, kanske tre. Vinet såg han inte åt, frågade bara: - Har du ingen pilsner? Men det hade jag ju inte.



– Efter att ha tittat på målningarna sa Bosse: Nu får du nog skynda dig att måla för jag har en tid i februari. Stig Johansson skrev sedan i sin recension att "vi har all anledning att se fram mot LG Lundbergs nästa utställning". Det ögonblicket, men också tiden inför första utställningen på Galleri Karlsson, blev avgörande för mitt val att fortsätta vara konstnär.
– Jag hade olika konstnärliga ambitioner, läste konsthistoria och litteraturhistoria, och skickade tidigt några dikter till tidskriften Rondo. Leif Nylén satt i redaktionen med Torkel Rasmusson, Torsten Ekbom, Öivind Fahlström. På min vernissage på Galleri Karlsson träffade jag Leif och visste då inte riktigt vad jag skulle säga för att presentera mig själv. Han var ju för fan berömd! Då kom jag på att snacka litet om Rondo: Skojig, den där Rondoperioden, sa jag och berättade sedan om dikterna jag skickat in.
– Jaha, sa Leif Nylén. Jaså, det var du. Det du skickade in tillhörde det bästa av det vi refuserade!



– Veckan därpå gick jag till Arbmans och sa upp mig. Chefen hade en massa uppdrag som han ansåg att jag var tvungen att ta hand om. Skiter väl jag i, sade jag, gick därifrån och började måla på heltid. Men tänk om farbror Ivan inte hade gått förbi den där dagen. Hade jag stått här då, på ett Göteborgsgalleri, och blivit intervjuad av dig? Jag tror nog inte att jag hade släpat in det där staffliet om inte han hade varit där, säger LG Lundberg eftertänksamt.

ANDERS THURESSON  
 
 


 

081116
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst