Ingrid Draminsky
Måleri
Galleri En Trappa Ner
15/11–3/12


 RÖRELSE OCH STÄMNINGAR
I STARKA FÄRGER

Ingrid Draminsky målar sitt besök i New York

 

Som målningarna visar har Ingrid Draminsky varit i New York, närmare bestämt i mars i år under elva dagar.
- Jag fick inte mina fördomar om amerikaner bekräftade. Tvärtom. Vi såg t ex bara tre feta människor på hela tiden. Men det var på Manhattan. Dom kanske är på något annat ställe, skrattar hon.

Efternamnet är polskt, efter ett tidigare äktenskap
-
Dra min sky! Varför man nu skall göra det? Men det är under det namnet jag är känd, bland annat för flera offentliga utsmyckningar här i staden; det är ett bra och slagkraftigt namn.



Förut målade hon rätt mycket i olja men har upptäckt fördelarna med akryl. Den gör det lättare att använda laveringstekniken.
- Jag gör ju det, som du kan se. Jag kan vara både petig och skissartad, det växlar hela tiden. Jag är väldigt fascinerad av den tekniken.

Hon gick en tid på Gustavus Primus målarskola men det var så flummigt.
- Lärarna stod och upprepade samma fraser som mantran, för eleverna: All kunskap kommer inifrån, och annan färdigsnickrad goja. Jag gick hem och läste om konsten istället.



Bilderna, både från New York och annorstädes, spelar mellan varmt röda klanger och blå stämningar, de blå tonerna spelar varken kallt eller bluesigt. Snarare är de situationer och relationer, kontrastrikt belysta och hämtade ur kvällens och nattens skuggor.

- Jag leker hellre med kontraster för att få fram varmt eller kallt och planerar inte så mycket, jag sätter bara igång. När det är många människor i bilderna bygger jag upp dem från alla håll. Materialet hämtar jag både från skisser och från foton.



De har bott under en tid i mörkaste Småland, på en plats som heter Broakulla, men flyttade tillbaka till Göteborg i juli.
- Det var faktiskt litet av en kulturchock att möta New York. Jag har tagit massor av foton och tänkt mycket på komposition. När jag målar blir det aldrig som det ser ut i verkligheten.

Det tog en hel vecka att få fram speglingen i höghusets glasfasad, ibland måste hon ta bort element som stör kompositionen.
- Times Square får finna sig i att bli förvanskad, eller också kanske platsen blir ännu vackrare än i verkligheten!



Hon låter målningen styra. I bland är det ren fantasi.
- Men det är svårare att fota människor, det kan lätt bli pinsamt. Många av mina målningar är faktiskt gjorda efter modell, d v s fotograferade i olika miljöer, jag passar jag in dem i målningarna så som jag har tänkt.
Hon försöker få dem att glömma kameran.
- Det är intressant med kroppsspråk och relationer, jag är nog litet barnslig också, jag har ett starkt minne för hur jag själv upplevt vissa situationer och tar fram det när jag framställer andra människor. Jag gillar att titta på folk, berättar Ingrid Draminsky.



I en av hennes bilder händer något alldeles speciellt. En man och en kvinna sitter avspänt i trädgårdens plaststolar och samtalar i solskenet. Ljuset tecknar dem i måleriska dagrar som plötsligt bryts av ett säreget djupgående ljus, kanske slår en blixt mellan dem eller också är det något annat som händer mitt under samtalets vilsamma stämning
.



- Jag kan inte förklara det, allt bara kom upp i mig från ingenstans. Jag har kallat den "Glimt". Jag brukar aldrig göra så, men det var samtidigt väldigt kul att göra så. Man vet aldrig riktigt vad som kan hända när man är igång och målar.


ANDERS THURESSON  
 



 



081122
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst