Bengt Johansson
Måleri
Fredrik Johansson
Teckningar
Galleri Majnabbe
22/11–7/12

 

STORT MÅLERI OCH FINT TECKNADE HUS FRÅN FÖRR


Bengt  Johansson
 
Bengt Johansson målar både stort och brusande, i sublimt skimrande provencalskt dagsljus och i stillsam kontemplation, medan sonen Fredriks oljepastellteckningar av hus, gator och landskap i poetiska dagrar leker i betydligt pilligare uttrycksformer.

– Vi bor ofta ute på Gullbringa. En arkitekt därute har ett intressant projekt som handlar om att utvärdera öarnas utkikar. En av dessa har konstnären Harald Wiberg tidigare haft som ateljé och jag har nu fått möjligheten att använda den. Det blir fantastiskt, det är ju bara att ta båten hem till Gullbringa när det blir för ensamt. Då blir det i alla fall någon nytta med den där gamla fina utkiken, säger Bengt Johansson.



– På sätt och vis jobbar jag med landskapsmålning men nu har jag börjat med något helt nytt. I tre av verken har jag samlat landskapets färger i något slags koncentrat. De kan komma att betyda något för mig, de där färgerna jag kletat upp. Det är inte färdigt än i huvudet men färgerna i landskapet får en egen betydelse. Inte abstrakt, inte konstruktion.
– Jag tänker mer på impressionisternas färgpunkter, att de flyger omkring, att de inte är fastlåsta. Färgerna frigörs från landskapet och lyfts fram. Jag har ett starkt behov att göra dem synliga och känner väldigt tydligt att det finns en fortsättning. Alltsedan i oktober förra året har jag gått och funderat, inte kunnat praktisera det, men det är väldigt spännande. Aldrig att jag skulle vågat göra det för tio eller tjugo år sedan, men nu verkar det bli av, säger Bengt Johansson en smula upprymt.
I hans bländande ljusmåleri skymtar man den lilla provencalska byn Bonnieux, dess trappor, slitna hus och omgivningens natur.
– Ja, där är verkligen mycket trappor. I byn Lacoste som ligger alldeles i närheten är det likadant. Man kan tydligt se spåren av en gammal kulturbygd, rik på historia. Jag har väl försökt dra med mig litet grand av det där ljuset, ler han.
– Det hade väl inte varit så helt fel att åka tillbaka till Provence i mars, säger han illmarigt på väl bibehållen dalsländsk dialekt. Då, i tidig vår, blommar hela naturen upp, det är något att längta till.



Men på Gullbringa hämtar han sina motiv från Bohuskustens höga rundslipade klippor, inte särskilt tystlåtet omskvalpat av havets ofta rörliga blåa vatten; en miljö vars mullrande saltstänkta bränningar går rakt ut i dukens gestaltning. Sommarens skiftande färger i stenar, lavar och blommor ligger inte sällan i mäktig förgrund, en antydd granhöjd intill – och så havet! Ateljén har han i Glommen, i en gammal småskola.
– Jag kunde komma över huset ganska billigt, trots att räntan strax innan jag köpte det var lika hög som om jag köpt ett helt nytt. Jag lurpassade på räntesvängningarna och lyckades köpa vid rätt tillfälle. Det är en typisk småskola, bara en enda skolsal, men huset är över hundra år gammalt.
– Oftast målar jag ute, för att inte säga alltid. Kanske att jag kan peta litet grand i ateljén. Men helst inte. Det är alldeles för stor risk att temperaturen eller intrycken försvinner, då är ju allt förstört! Jag vill behålla första synintrycket. När jag målar går handen fortare än huvudet, från intryck till hand. Det är väldigt spännande att kunna ha dagsljuskänslan kvar och kunna komponera vidare i ateljén men "en får passe sig så att en inte sabber det", säger Bengt Johansson på sitt typiska mål.
Hans motivval skiftar mellan Bohusläns bergigt storslagna kustmiljöer, halländskt slättland och lätt naivistiska porträtt. Men i det största rummets fond hänger en bild vars stillsamma innerlighet skiljer sig från utställningens ljusa Provencemålningar och från västkustens bullrande hav.
– Den här har en annan stillsamhet i sig. Min mamma dog för ett år sedan och den är ett slags hyllning till henne. På bordet ligger något runt och rött som kanske betyder något mer än ett äpple. Jag har målat blomvasen och blomarrangemanget med ett stramt drag över sig, som ett slags minne av gångna tiders återhållsamhet och mer seriösa inställning till pynt, ett minnesstilleben, en söndagsstämning. Hon blev över 100 år, jag har komponerat någonting som skall ha en stillhet i sig. Bara en liten vind rör gardinen, samma vågrörelse återkommer i stolskarmen. Andra betraktare kan förstås lägga in något helt annat.



– Jag målar inte det jag ser, men något i den fyrkanten som finns inom mig. Jag är inte precis tyst och då får väl också måleriet brusa och ha sig. Det är intressant med skillnaden mellan att gå ut och måla i Sverige, Norge och Danmark å ena sidan, och i till exempel Frankrike å den andra. Här måste du fånga intrycket direkt; en himmel eller ett ljus av något slag kommer inte tillbaka. Målare längre ner i Europa kan utan problem sitta dag efter dag och måla samma motiv.
– Mitt utsnitt av motivet sker intuitivt. I en målning är ett oväder på väg att torna upp sig och där hittade jag en viktig utgångspunkt. Sedan målar sig bilden av sig självt, det är bara att fortsätta, allt sköter sig själv. Jag är bara ett redskap.
I ett halländskt slättlandskap har han till och med vågat måla solen, strålande i en lätt naivistiskt antydd fyrkant, över jorden.
– Här gäller det att få ljuset att smälta ihop med landskapet. Det sköter sig inte av sig självt, måste jag säga. Men jag är väldigt nöjd med den här utställningen, också som det hela har skötts, med bra och rytmisk hängning av målningarna, nästan så att jag känner mig som en nybörjare, det är pur glädje och inget annat!


Fredrik Johansson

Sonen Fredrik tecknar i oljepastell äldre hus och vägar, gärna från stadsdelar som delvis fallit i glömska. Han har till och med återskapat ett rivet helt kvarter från det gamla Annedal, i bränd lera, med kärleksfullt återgivna detaljer. I galleriets fönster mot hamnen står liknande modeller av Göteborgs såväl rivna som än idag bebodda hus. Mestadels använder han fotoförlagor och förhöjer sedan poetiska stämningar och ljus.
– När jag gjorde husmodellerna letade jag bilder på Stadsmuseet för att hitta typiska drag för stadsdelarnas varierande slag av landshövdingehus. När jag tecknar gör jag det i litet mindre storlek än pappas måleri. Jag var fem år när han gick på Valand så jag har sett rätt mycket av vad de gjorde där under den tiden och påverkats av det. Säkert är jag också påverkad av mamma, som jag ofta sett arbeta i lapptäckesteknik när jag var mindre.
– Jag har kommit att tycka väldigt mycket om att arbeta med oljepastellkritor och jobbar med vanliga Guitarkritor, även om jag ibland har tillverkat egna. Det är rätt enkelt, faktiskt, bara en blandning av bivax, paraffin, olja och pigment även om de kan vara litet kletiga att arbeta med.



En landsväg har Fredrik Johansson fångat under dagens korta stund på sommaren som brukar kallas blå timmen. I sommarnattens ljus fotograferade han ett hus i lika avklarnade färger som om det varit mitt på dagen. Teckningens färgval lyfter tydligt fram nattens stillhet. Effekten blir lätt surrealistisk. Kritornas valörer ger en nästan målerisk känsla, men Fredrik föredrar att kalla sin konstart för teckning.
– Huset på kvällen såg jag en midsommarafton, vid 23-tiden. Bara att arbeta med att få till ljuset i en teckning är väldigt givande och roligt. Men jag är väldigt förtjust i gamla trähus, i gamla miljöer överhuvudtaget. Jag har varit mycket i Färjenäs och avbildat välbekanta hus som Flory Hill. Där finns över 60 gamla fina hus som jag har tecknat. När jag ställde ut där kände en person igen sin gamla Ford Taunus från en bild. I min konst finns inga undermeningar, snarare är det poetiska stämningar, till exempel min flickvän Anna stående framför en frikyrka av trä i Hälsingland.



– Jag arbetar som bildlärare på Ånässkolan, för det mesta ett stimulerande och korsbefruktande jobb. Vissa elever kan ge mig sköna impulser och jag kan ibland bli väldigt överraskad. Efter jobbet tecknar jag mest på kvällarna, bästa tiden är mellan 19 och 24; jag jobbar ganska snabbt. Under senaste året har jag gjort ganska mycket, men nu ska vi ha barn, Anna och jag, så det kanske inte kommer att bli lika mycket, ler Fredrik. Det kanske blir någon timme hit eller dit, hoppas jag.
– Jag vill gärna fortsätta att hålla på med bostadsmiljöer och hus. Här visar jag enkelt tillverkade modeller från Nolhaga Slott i Alingsås, hus från Landsvägsgatan, Gamla Landala, Bangatan och Annedal. Här på Bangatans gård skall det egentligen finnas ett brygghus. Men det har försvunnit någonstans. Jag har inte gjort ett nytt än. Men det kanske kommer. Det skall nog snart rivas så jag dokumenterar det så mycket jag hinner.

ANDERS THURESSON
 
     
 


 



081128
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst