Gudrun Blom
Galleri Rita
22/11–4/12

 

HON MÅLAR VÄDRET
Gudrun Blom arbetar med tre färger


 

Gudrun Blom målar på heltid. Hon arbetar i huvudsak med tre färger, gult, rött och blått.
– Man prövar sig fram, säger hon.

Gudrun Blom jobbar för det mesta med blandteknik och börjar från botten med akryl och äggoljetempera, sedan olja.
–  En ny form för mig är kollografi; silkboard med shellack, eller viskositetstryck med oljor, med breda stora valsar ovanpå varandra. I bilden har jag sedan med rakblad skurit ut figurer som i det färdiga trycket kan påminna om träsnitt.



– Jag har gjort en hel serie vädermålningar. Jag läser om väderutsikter i tidningens väderrapport eller ett sammandrag av olika slags väder; sedan målar jag det.  Jag har målningar som täcker hela året. Köper någon en bild försöker jag ersätta den så att året förblir intakt, men det är inte alltid jag hinner med. Landskapen hittar jag på, men jag är väldigt uppmärksam på hur det kan se ut när jag reser, med bil eller på annat sätt.



– Ibland gör jag bilder av större väderutsikter, det kan vara över Spanien eller Östeuropa. I en bild såg jag den norska kusten framför mig och gjorde genast en bild av hur jag såg landskapet. Men det finns ofta ett slags mystik i mina bilder som jag själv inte är helt klar över, säger Gudrun Blom.
– Jag kan till exempel måla ett rött vallmofält i förgrunden och så finns det två eller flera personer som på olika sätt kontrasteras mot detta röda. Färgens nyanser kan berätta en hel del om deras relationer. För det mesta jobbar jag i ateljén, nästan aldrig ute. Jag är uppvuxen på Bjärehalvön och vistas mycket på Österlen, tycker mycket om det skånska slättlandskapet och dess skiftningar i moln och ljus.



Ta till exempel en bild av åskväder över slättlandskap. Kaninflockar. Två kvinnor i olika nyanser av rött. Vad handlar det om?
– Jag har en vision i början men den kanske inte alls stämmer när man blir färdig, men något så när. Du blir inbjuden till tolkning. Jag vet inte och du vet inte. Då är det bra, säger hon.
Gudrun Blom har flera landskapsmotiv där gulockran ofta skymtar mellan raderna, om uttrycket tillåts. Under naturens grönska, grönt är inget hon på något sätt är rädd för, eller för all del inte heller rött. Andra toner möter upp ur målningens grund för ytans klanger att vila sig mot.
– Oftast lägger jag en gulockragrund. Jag börjar ofta med gulockra och rött.



I Skälderviken brukade ett kamratgäng flyga vackra röda kinesiska sidendrakar.
– Jag har en god vän som hade lärt sig bygga drakar och vi flög dem ofta nära en viss flygflottilj. Till slut tog de kontakt med oss och bad oss upphöra med att störa deras flyg. Budskapet var: Ta ned dem!
I samma bild kanske det också kan komma ett fartyg vagt glidande inåt i bildens bakgrund.
– Det var nog inte alls meningen från början. Jag tror det var en färgfläck som jag tyckte att jag kunde utveckla. Men, jovisst är det numera ett fartyg som stävar inåt genom dimman, ler Gudrun Blom.
Hon har ett slags sjätte sinne när det gäller bildernas inneboende mystik. Alltid är det kvinnor som står i specifika förhållanden till varandra. I en av bilderna står en kvinna nere i strandkanten, med vatten ett stycke ovanför knäna. Min association går genast till Lena Cronqvists kvinnobilder. Kanske mest i kvinnans förhållande till de två andra kvinnorna och deras, i sin tur, mellanpersonligt bristande kontakt litet längre upp i strandens oändliga sandöken. De står bland höga små omklädningshus i surrealistisk närvaro, möjligen i närheten av Skanör-Falsterbos stränder.



Undrar om inte de kinesiska röda drakarna eller kalligrafiskt haikudiktad visdom lockat Gudrun Blom att göra den märkliga triptyk som är något av utställningens huvudnummer. Själv kommer jag genast att tänka på kinesiska sidentryck. Gudrun Blom ser närmast förvånad ut.
– Motivet är från Änggården, från bäcken som rinner högt uppifrån och nedåt mot Botaniska trädgårdens utkant. Några av blommorna finns där, en del andra har jag hittat på, säger hon.



Hon är kanske mest av allt fascinerad av det kompositionella drag som hon tillfört i bäckens högre och inre plan.
– En svart silhuettfigur styr lugnt en liten båt med högt hållen åra. Dessutom har hon gjort en bild som hon kallat "också en frukost i det gröna", en i jämförelse med originalet oskyldig bild av en fikande familj i en glänta i en mycket svensk granskog. Samma ljusinsläpp som i originalet, en groda på marken, en domherre i trädet, men ett par gula kantareller i förgrunden. Frågan är om det är provocerande eller snällt? I förhållande till konsten eller livet? Eller till ett svenskt lagomlandskap? Det är förstås upp till en betraktare att bedöma.



I en av väderbilderna har hon låtit en "felmålad" horisontell kantlinje i himlen vara kvar; det ger en extra spänning åt bilden. När hon var barn, i sådär sju, åttaårsåldern älskade hon, liksom undertecknad, att umgås med kor. Här har hon målat ett gäng kvigor på en äng i skymningen. I målningens förgrund står ett gammalt hemman, i fonden en modernare gård. I bildens mitt står ett par kvinnor i vitt, hennes mamma och lillasyster får utgöra minnet av ett landskap, kanske av ett helt land på god väg att försvinna.


ANDERS THURESSON 
 
 

081129
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst