Nina Bondesson
Di-Ver-Se
Skövde Konstmuseum
15/11-11/1


EN FILOSOFISK LOPPIS
 
Nina Bondesson skickar fram levda erfarenheter


 
Foto: Hanna Askelöv


Nina Bondesson blandar tekniker obehindrat, liksom hon blandar text och bild, tanke och känsla, konst och konsthantverk. Det blir en stark, engagerad och spännande anrättning med många verksamma ingredienser.

Hon presenteras nu i helfigur på Skövde Konstmuseum. Utställningen har fått den kongeniala titeln Di-ver-se.
- Det är diverse från min produktion över en ganska lång tid. Det tidigaste verket här är från 1993. Och uppdelningen av ordet diverse till DI-ver-se är en ordlek med uttryck av typen; Ni får se eller Man får se.
- Efter att ha jobbat tre och ett halvt år som adjungerad professor i konst med textil inriktning är jag mycket sugen på att ägna mig åt konsten igen, så den här utställningen på Skövde Konstmuseum kom lägligt.
- Jag ville inte göra en scenografisk installation för det passar inte i de här lokalerna. Så jag gjorde en gammaldags museiutställning som passar här.



Utställningen handlar som alla hennes utställningar om livet, döden, sexualiteten och hennes oro för allt det där.
- Jag vill berätta med mina bilder. Berättelserna ligger som ett mycelium under ytan och bilderna sticker upp som svampar. Man kan klassificera eller stuva dem som man vill.
De broderier som ingår ser hon som ett slags dagboksanteckningar.
- Det är inga episka berättelser. Jag ser t ex mina bakattiraljer och tänker Faan vad snygga de är. Jag skickar fram från mina levda erfarenheter till en mottagarens egna levda erfarenheter.
- Man kan med fördel se min utställning som ett filosofiskt loppis. Det finns ju en bildtradition som gör det tillåtet att utgå från sig själv. Och så finns det en konstvärld som sysslar med positioneringar. Den vill jag distansera mig ifrån.



För Nina Bondesson är livet både storartat och bagatellartat.
- Diskbänken blir ett altare om jag vill. Den tanken frigjorde mig. Nu behöver jag inte krysta och stånka för att vara så speciell. Man behöver inte vara så ensartad. Mina figurer är kärl som jag fyller med mina historier.
Hon jobbar med flera figurer, t ex Elena och hennes älskare Mikael.
- De har fått sina egenskaper genom bilderna. Inte tvärtom och det är en viktig poäng för mig. Tänk på Hunden Hyperion t ex. Han vet allting, men kan bara säga vov, vov. Låtsasvetenskapen är min metod.



Hon har skrivit en bok som har blivit mycket uppmärksammad, Tiden som är för handen. Den handlar om förutsättningarna för praktisk konsttillverkning.
- I dagens konstdebatt är den praktiska kunskapen underordnad, och det ska den förstås inte vara. Men nu är det färdigt med det akademiska. Nu ska jag tillbaka till ateljén.



Hon jobbar inte med feminism.
- Men att jag gör kvinnliga bilder kanske beror på att jag varit kvinna hela mitt liv. Kanske är det därför det föll sig naturligt för mig att börja brodera konstbilder 1989.
Hon har ett skönlitterärt förhållningssätt så att betydelsen ligger mellan raderna och i ordkrockarna.


BO BORG

 


 









081130
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst