Anne-Marie Roughead
Galleri Floras Rike, Botaniska Trädgården
22/11–11/1


 MÅLAR SOM HON TECKNAR
Anne-Marie Roughead utforskar sin historia
 

Anne-Marie Roughead bor under våren nära uråldriga berg i Andalusien som varit korallrev, men som nu är utsatta för cynisk rovdrift; krossade i småstycken säljs de för dyra pengar. Parets lilla hus om 35 kvadratmeter ligger söder om Alicante, ett stycke från Murcia.

– Jag är lika fascinerad av dessa gamla berg som av etruskerna, essensen av det ursprungliga, det arkaiska. Jag strävar efter detta också i viljan att komma min egen historia så tätt som möjligt in på livet. Pappa var konstnär, stack till Paris, lämnade hustru och barn, mitt eget måleri tabuförklarades av mamma. Länge höll jag dörren stängd till min kreativitet, säger Anne-Marie Roughead.



Hennes måleri hämtar kraft ur krokiteckning. I flera av bilderna bilder kan man tydligt se en ögonblickssnabbt uppfattad krokigestaltning som direkt förebild. Landskapsmåleriet fokuserar både på motivens färgtemperatur och på kärvt närvarande hus och åkrar. Andalusisk romantik lyser med sin frånvaro, till förmån för en mer realistiskt uttryckt färgskala.     
– När jag kände mig friare satte jag igång att experimentera, till exempel i akvarell med mjölk! En lärare sade till mig: Du har sådan prestationsångest att du kan döda ditt måleri. När jag fyllt 37 började jag förstå alltmer. I psykoanalysen hittade jag tillbaka till mig själv. Jag började när jag var 32, berättar hon.
Hon reste till Paris, studerade konst och gick två gånger per dag i psykoanalys, hade en otrolig längtan efter att måla och efter pappa.
– Jag sökte honom i Paris, följde hans fotspår kors och tvärs genom staden, tills jag så småningom började finna mig själv. Jag gick en kurs i Leonardos fotspår om hur man med teckning bygger upp en kropp anatomiskt, lärde mig stilleben, hur man skall bygga upp med blyerts och fylla ut volymen.
– 1998 råkade jag ut för en olycka, blev påkörd av en mopedist, och skadades svårt med tinnitus i båda öronen som följd. Före olyckan hade jag en vision om att mitt måleri skulle se ut som hällristningar. Men jag söker ju fortfarande efter alla livets inristade minnesbilder, säger Anne-Marie Roughead.
– Jag har varit egen företagare sedan 20-årsåldern, då jag startade en hårsalong så jag har länge, och än idag, sprungit mellan klippandet och målandet. Att arbeta med hår är ju också ett slags konst.



– Mina krokier föder bilderna direkt, jag gör inga ändringar eller förbättringar utan allt är som det är, fångat i ögonblicket. Ibland blir jag för "duktig" och måste backa i mig själv för att hitta till det enkla flödet. Sinnesstämningen betyder också väldigt mycket för resultatet. Nu för tiden bejakar jag alltmer att måla som jag tecknar, är litet grand på väg in i ett slags stillebenmåleri.
– Det tog mig 8 månader att måla olivträdet, det är ju mycket pastost! Det där trädet har jag verkligen kärt, kan inte sluta måla det. Det symboliserar så mycket i mig, både mitt liv som helhet - trädet är besläktat med mig – samtidigt är det en slags bild av pappa, det mäter över tio meter i diameter. Jag brukar krama trädet först innan jag börjar måla, ler hon.



– Här har jag målat kryprosor i blandteknik. I vår andalusiska trädgård finns många slags rosor, över 65 olika i vår samling, och 28 fruktträd. Jag har använt en speciell sorts krita, en så kallad "packad oljekrita", som fungerar nästan likadant som vanlig oljefärg.  Man skalar av kritan med en kniv, det är en helt fantastisk liten grej. Ofta blandar jag kritan med vanlig olja.
– Jag är inte ett dugg intresserad av att måla av; bilderna är mina egna intryck. Jag har ett slags stor blomform inom mig som är väldigt tydlig när jag målar, berättar hon.
– Under en rolig period tecknade jag kroki utifrån ett flamencotema. Modellernas poser kändes mer rörliga och kraftfulla och jag hittade mycket energi i bilderna. Jag älskar musik och rörelse, har dansat mycket själv, både jazzdans och annat och det gör det lätt för mig att identifiera mig med modellernas rörelser, menar Anne-Marie Roughead.
– När jag målar kroki tänker jag på ett stycke natur, inte på hur modellens höft är ställd eller på rörelsen i sig. Det är också väldigt viktigt för mig att ge uttryck för kvinnligheten, det heroiska i henne, skyddslösheten, objektiviseringen av hennes kropp. Samtidigt har jag också börjat ta fram mannen i mitt måleri.



– Färgen är för mig en vägvisare till mitt inre landskap; alltsedan barndomen har jag byggt upp en väldig tillit. Samtidigt söker jag mig allt närmare smärtpunkterna i mitt liv. Det är där jag hittar mitt levande jag. Men det tog månader och år att fatta vad jag egentligen ville med mitt måleri.
– Min första utställning hade jag 1996, sedan var jag med på Konstmuseet 1994. Då ringde inte pappa, han gav mig ingen bekräftelse alls.
– Jag hade dåliga odds men lyckades vända dem. Första födelsedagen som konstnär var 1996, med första utställningen. Numera känner jag mig ung och stark i mig själv och ser fram mot 20, kanske 30 års tecknande och måleri. Jag har gott hopp om att fortsätta jobba. Jag har överlevt en katastrof. Nu målar jag för glatta livet, skrattar Anne-Marie Roughead.

ANDERS THURESSON
   
 
 

081130
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst