Ulf Trotzig
Målningar
Galleri Aveny
29/11–18/12


SVARET HÄNGER PÅ VÄGGEN
 
Ulf Trotzig varierar tre motiv

 

Ulf Trotzig teoretiserar inte kring sitt måleri, men mellan honom och hustrun, författaren Birgitta Trotzig, har det under hela deras liv pågått en ständig dialog om hans måleri.

– Men vi talar aldrig om hennes texter. I grunden arbetar vi ju med samma saker. Hon har ett annat förhållande till texten. När den är färdig så är den det, med kommatecken och allt, ler Ulf Trotzig.
1996 publicerades delar av denna dialog i bokform, beledsagad dels av Ulf Trotzigs bilder, dels av poetiskt gestaltade fotografier. Denna vackra bok är inte oväntat helt slutsåld men för den som på antikvarisk väg lyckas erövra ett exemplar, väntar en konstupplevelse utöver det vanliga.
– Jag vill aldrig upprepa mig i det jag gör. Ja i motiven, förstås, men inte i språket. Där finns ju bilderna, jag uttrycker mig genom bilder, säger han.



Det är något av kärnan i Ulf Trotzigs konstuppfattning, så som han också valt att uttrycka detsamma i boken Dialog:
 "Vad jag vet om bilden är att den är bortom, före begreppen, före abstraktionerna. Att den är ett språk. Men ett annat sorts språk. Den är i sitt sammanhang, den bara är, den kan inte förklaras – man får avstå från teoribildningarna, hela den begreppsvärlden. Komma ned till roten där språken förgrenar sig – där hålla fast vid detta särskilda. Det är inte anti-intellektualism. Bara att skilja på språknivåerna."
– Jag har målat i 60 år, började på Valand 1946. Har alltid målat. Är 83 år. Jag är född i Föllinge i Jämtland. Min far var läkare och vi har flyttat omkring en hel del i det här landet. Skolan gick jag i Kristianstad.
Ulf Trotzig har tre motiv som han hela tiden varierar. Fåglar, träd och kvinnan.
– Fåglarna har varit med mig ända sedan jag var liten. De kommer bara flygande. Länge höll jag på att måla en urtidsvarelse som var varken fågel eller däggdjur. Har målat den många gånger. En gång var det något slags expert som protesterade: så där såg den inte ut!



– Jag gestaltar naturens rörelse, fångar fåglarna i flykten; det är mycket rörelsen jag är ute efter. Rumsupplevelsen får komma av sig själv. Jag arbetar spontant och håller på väldigt länge; plötsligt är det något och det vet man inte vad det är. Ibland kanske man kan tycka att det skall till något, men risken att sabba en målning om man lägger till något är ofta alltför stor. Jag låter det vara kvar som är bra, berättar han.
– Jag vill inte fastna i manér. Kan inte. Varje bild skall vara som ett nytt äventyr. Det ska vara ett annat uttryck och det blir det genom att jag arbetar med vad som händer på duken och tar tillvara det. Det händer inte att jag upprepar mig.
– Den här utställningen är min fjärde i år, jag finner en väldig stimulans i att vara så efterfrågad. Det som är så spännande med att göra många utställningar att det alltid händer något nytt. Jag ser på målningarna på ett annorlunda sätt när de hängs upp i nya sammanhang. Det är nyttigt att ställa ut för att se vad man håller på med. Jag är hela tiden självkritisk i min gärning. Jag kommer att tänka på Corot. Någon frågade honom hur han gör. Han svarade: Man håller på tills det liknar, berättar Ulf Trotzig.
Jag har en idé när jag sätter igång. När det är färdigt är den borta. Till rytmen i måleriet hör att de liknar. Det känner jag medan jag målar.
Dialog:
"Konstverket – ett poem, formuleringar av atmosfären i saker och ting, i livet. Och medlen kan ju vara vad som helst, färg, linjer, centralperspektiv, eller trasor, skrot, jordhögar på golvet, elektroniskt eller gregorianskt, alla medel är möjliga, ingenting är absolut, det är uttrycksmedlen som gäller. Ingenting är varken modernt eller omodernt, medlen befinner sig i ständig transformation och påverkan av varandra. (i synnerhet för närvarande när världen krymper och kulturerna öppnar sig)."
Jag frågar om det kraftfulla uttrycket i hans måleri:
– Det kan man inte börja spekulera i. Någonting får man gratis, skrattar han. Vad som är verkligt viktigt är färgen. Färgen ingår i idén. Att det blir någon färg, säger han med ett plötsligt allvar.



I en av Ulf Trotzigs intensiva gula målningar är en kvinna fångad mitt i rörelsen; en tidigare rörelse har han valt bort att måla över eller ändra på. Hennes hand har helt tydligt nyss satts mot höften, men hon har ändrat sig och håller istället upp handen mot huvudet. Men själva rörelsen dröjer kvar.
– Vad som hände var att hon plötsligt fick liv. Men vet inte varför. Man har ju också vissa hemligheter. Men svaret hänger på väggen.
Dialog:                                                                            
"Bilden – jag gör den, det är det hela. Sedan är den där, sådan den är. Ja, slumpen som metod – slumpen satt i system som livsform."
– Jag skissar ofta i trädgården på Öland. Ibland blir det målningar av det. Jag ser någon skevhet och då kan det bli något. Trädgården är viktig för mig, Birgitta får inte röra den. På Öland blåser det ju alltid; ibland blåser det även i trädgården och jag målade den blåsten en gång i ett av träden. Jag kallade den "Det blåser", säger Ulf Trotzig med sitt milda leende.

ANDERS THURESSON
 
 
 

081130
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst