GALLERIROND våren 2005

Galleri Anna H
25/2–13/3 2005

Lasse Frisk



Det blåvita porslinet som förknippas med Kina och Delft hyser Lasse Frisk en äkta kärlek för.
– Med kobolt blir det den vackraste färgen man kan få. Jag har alltid beundrat det och gillar dekorationen. Det är lustfyllt, säger han.




Lasse har jobbat med keramik i 45 år och har haft tillfälle att fördjupa sig.
– Det som inspirerat mig mest är handkannan som finns på alla slott och herresäten. Det är naturligtvis skrytobjekt men för mig symboliserar det lusten med fester, god mat och glada människor.
Runt om i lokalen står hans vackra stengodsurnor och fyrkantiga fat och väggarna är täckta av 78 runda tallrikar i samma stil men i fältspatsporslin, gjorda på Rörstrand i Lidköping. Att ”bjuda igen”, som utställningens titel lyder, handlar om generositet.
– Om du kommer hem till någon med dem på väggarna vet du att du inte får kokt korv och snabbmakaroner!
Lasse bor och arbetar i Hästholmen vid Ödeshög nära Vättern, inte långt från Ellen Kels Ohberg. Tekniken att dreja så stort är speciell.
– Jag bodde i New Delhi i Indien sex månader och lärde mig dreja stort. Åkte runt på universitet över hela landet och höll föredrag.
Alla urnor är lika höga.
– Jag har en pinne när jag drejar så jag vet hur högt de går in i ugnen. Likadant med en pinne för bredden.
Att göra skulpturala ansikten i urnorna är hans eget påfund. Han har arbetat mycket med ansikten och tycker det är spännande.
– Det är en ingångsport. Det blir ett en person, ett väsen. Jag jobbar någon vecka med varje och blir kompis med dem.
– De som skriver romaner säger ofta att de inte kan styra själva, berättelsen tar över. Jag drejar det jag vill men lusten styr.
En handmålat tapet med kurbitsmönster av kvistar och den franska liljan ansluter till keramiken.
– Jag jobbar inte med bruksgods utan med installation, framhåller Lasse Frisk som botaniserat i den rika mönstervärlden som finns i Indien och Mexiko, dit han rest ofta.
Ett slags flätade korgar i porslin i Meiosens efterföljd är en spännande del av uttrycken.
– Jag jobbar mycket med min inre bild av keramik och gör det jag kan se framför mig. Jag ser mönster. Det är vacker lust. Jag försöker inte problematisera tillvaron. Efter allt sparsmakat vill vi visa våra lustar och glädjen och få uttrycka vad roligt det är.

JAN BERGMAN