STYGNENS OUTSINLIGA FLÖDE
Processen för Britta Lincoln vidare 

 

–  Jag syr inga stygn som heter någonting! Det är egentligen enkla stygn jag syr, bara upp och ner, säger Britta Lincoln och visar hur hon med nål och tråd formar ett fält av små sammanbundna trianglar.

Hon har ständigt flera broderier på gång samtidigt. Formatet på arbetena är hanterbart, vanligen 60 x 70 cm. Hennes kreativa flöde tycks nästan outtömligt. Hon arbetar intensivt och koncentrerat. Samtalen med henne blir livfulla och ytterst associativa.  


Blått silkebroderi målat med guld samt pärlor

Hon säger själv att hon jämt syr, hon syr sig fri. Men det är hela tiden ett växelspel mellan trädgård, målning, matlagning, make, barn, barnbarn – och inte minst resorna mellan Göteborg, Styrsö och Stockholm. På alla tre boplatserna har Britta sina spännramar med broderi på gång. De täcks med lager på lager av olika tyger – en sliten, infärgad damastservett, ett tryckt orientaliskt bomullstyg, fiberrikt mullbärspapper och transparent silkeorganza utgör bakgrunden - en variation av bottnar.


Broderi med svart sytråd på rött tyg och vitt fiberpapper, guldmålning.

Hon talar om att tämja, att tjudra materialet. Särskilt det tunna slöjlika sidenet har en tendens att lyfta. Tygcollaget sys ner med myriader av stygn - labyrintiskt löpande, strikt lagda, fiskbensliknande staplar, strama geometriska, alternativt böljande rutnät – ”lösaktigt vinglande”, som Britta själv uttrycker det. Ibland blir ytorna helt fyllda, täckta av täta stygn, andra gånger ligger de glesare. Marginalen kan försvinna då stygnen vandrar ända ut i kanten. Kryss och små pärlor ”spelar luffarschack” över tygerna. De flesta broderierna är nonfigurativa, men en kärlform eller ett båtskrov, tycker jag mig ibland kunna ana. Brittas broderier ger upphov till åtskilliga associationer. Någon upplever hårdrockklanger, andra en meditativ harmoni.


Britta Lincoln hänger sin utställning i Stadshuset i Kiruna. Broderiet är detsamma som hon arbetade med på Styrsö sommaren 2008

Även färgnyanserna är otaliga, inte bara beroende på tygernas rikedom och trådarnas skim-mer, pärlornas kulörer, utan också på att Britta målar över vissa partier, gärna med guld. Under en tid vaxade hon verken och värmde upp dem i ugnen till en impregnerad lyster.
När hon är glad och stark, syr hon gärna i svart, då det är dåligt väder, kan hon ge sig hän åt de glödande färgerna. Hon färgar själv gärna mycket av sitt material. Ibland görs färg-reservage med mjölklister.



Jag jobbar mellan präktighet och vildhet,  är hennes kommentar. Genom att tygbottnarna målas med ojämna penseldrag, inte sällan både före och efter stygnens vandringar och kanterna dessutom fransas upp, åstadkoms extra levande ytor.
Även stygnens riktning har betydelse för de optiska effekterna.
Återbrukstextilier har en speciell laddning för BrittaLincoln. Att använda det som någon annan hållit på med, finner hon kan tillföra något. Arvet efter missionärsmostrarna har en särskild lockelse - okända, främmande tyger att fantisera kring. Det ofta och länge brukade har en spännande  karaktär och kan vara mjukt och behagligt att sy i. Britta bygger vidare. Hon talar om ”1000 års jobb”. De betyder att hon har en skattkammare, inte bara av ett rikhaltigt material, utan också av idéer. Mängder av förslag är samlade i ett skafferi, en personlig databas. Förrådet är flexibelt, hennes skapande förmåga stor, bilden finns lagrad, men nya spår uppstår kontinuerligt. Hon låter ofta sitt broderi vila, går ifrån och betraktar verket, återvänder och fortsätter. Det förekommer att hon vänder på arbetet, byter riktning och syr från ett annat håll.

 


Detalj av blått silkebroderi på svart mullbärspapper och tryckt bomullstyg

Jag inregistrerar några nya tendenser i hennes skapande. Gamla spetsar appliceras, målas och sys över med små glaspärlor. En krusig sorgslöja, av den höga kvalitet som tidigare brukades, och virkade nät är innovativa och verkningsfulla detaljer.
I sin ungdom praktiserade Britta på Libraria, där hon lärde sig brodera, sedan blev det studier vid Konstfack. Barbro Nilsson var där en inspirerande lärare och hon ägnade mycken tid åt vävning. Kanske var det först för 44 år sedan, medan hon väntade sonen Lars, som hon började brodera riktigt på allvar. Trots en enorm produktion, har hon förblivit något av en doldis i Göteborg, dit hon flyttade redan 1957. Under de senaste tio åren har hon likväl gjort märkbara framsteg, nått internationellt erkännande genom deltagande i flera stora utställningar utomlands. Nu kommer hon också att uppmärksammas mera här hemma, då hon utsetts till årets Sten Kauppistipendiat. Hon mottog priset den 15 september i Kiruna i samband med att hennes utställning öppnades i Stadshuset där.


Britta Lincoln visar sin utställning för kollegan Birgit von Platen

Britta Lincoln talar om att se inåt. Hon är en mycket aktiv utställningsbesökare, iakttager och fångar stämningar. Hennes tankar och känslor ges uttryck i broderierna. Britta skriver dagbok med stygn. Nyfikenheten driver henne. Hon prövar sig fram. Hur blir det om jag gör så här?
Det är så roligt! säger hon upprepade gånger. Ingen osäkerhet råder längre. Hon kan sitt arbete från grunden. Hon skissar inte, gör inget på beställning och har nästan aldrig titlar.
Inga årtal fästs på hennes broderier, endast en liten signatur med hennes initialer.
Britta Lincoln lyssnar gärna på musik medan hon arbetar. 
 
Egentligen är alla typer av konstyttringar i stort sett lika,  säger hon.
 Det handlar om proportioner, rytmer och variationer. Musiken berör på många sätt. Jag ser ofta färger i musiken.



Hennes trädgård på Styrsö skulle kunna liknas vid Semiramis hängande trädgårdar i Babylon. Rosorna växer ända upp i eken. Växterna klättrar och slingrar uppför bergssluttningarna, blommar och bär frukt. Ofta har Britta drivit upp sina rosor och fikon från frön. Flera sorters björnbär breder ut sig i klippskrevorna. Skulle vi räkna antalet rosor och pelargonier ute och inne, skulle vi komma upp i över åttio, respektive minst femtio sorter.


Detalj av ljusrosa silkebroderi med optiska effekter och målad kant. Var med på den 11:e internationella textiltriennalen i Lodz, Polen 2004

I det spånklädda, tornprydda huset, hämtat från en utställning 1891, lever hon nära naturen, i blåsten, på klipporna med utsikt över havet. Från sin barndoms fröhandel i Sala har träden grott och grenarna sträckt sig mot himlen. Hon har utvecklats till en säregen broderikonstnär.
När den lappländska hösten var som praktfullast, den 11 september, for Britta med tåg til Kiruna. Med sig hade hon sin utställning, 40-talet broderier, huvudsakligen i rött och blått, med tanke på de samiska färgerna.


Silkebroderi på röda och svarta tyger, pärlor, virkade partier, guldmålning. Broderiet är ännu inte monterat, sitter kvar i spännramen. Har förändrats under ytterligare bearbetning

Sten Kauppi (1922-2002) ville att stygnen ständigt skulle reagera mot varandra.
  Det är det levande stygnet, som skall fånga den sublima karaktären”, menade han. Den vitaliteten finns också hos Britta Lincoln. Än djärvare blir uttrycket då ytorna upprepade gånger målas. Ett verk kan genomgå en oanad metamorfos. Rött blir svart, pärlorna rinner, guldblocket får ikonstatus.
Processen leder mig hela tiden vidare, säger hon.
Utställningen visade omkring fem års produktion.  Brittas Lincolns broderi är ständigt på gång.

MARIANNE ERIKSON

Britta Lincoln är född 1930
Utbildning: Konstfack, textillinjen 1952-1957
Utställningar i urval: ”Kärlekens Hus – Broderier”, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1994
Internationella Textiltriennalen i Tournai, Belgien 1997
”Tre dimensioner – samtida svensk textilkonst”, Borås Konstmuseum 1998 som vandrade vidare till Lettland, Litauen och Estland 1999
”Treklang”, Masthuggskyrkan, Göteborg 1999
11th International Triennial of Tapestry, Lodz, Polen 2004
Representerad: Nationalmuseum, Stockholm, Röhsska museet, Göteborg,
Textilmuseet, Borås, Statens Konstråd, landsting och kommuner.

Hennes produktion visas mer eller mindre permanent i Josefine Davidssons butik i Gamla stan, Stockholm

www.youtube.com   brittas broderi

Kauppistipendiet är instiftat av konstnären Sten Kauppi (1922-2002), Rosersberg, bördig från Kiruna. År 2002 fick Kiruna Konstgille förmånen att vartannat år tillsammans med Kauppis gode vän, Björn Lundberg, välja och utdela Kauppistipendiet. Stipendiet är avsett för yrkesverksamma textilkonstnärer, som jämte stipendiesumman får möjlighet att ställa ut i Kiruna Stadshus.

Tidigare stipendiater: Agneta Andersson, Kiruna, Susanne Henriques, Stockholm, Eva Ek Schaffer, Stockholm.

Marianne Erikson  är  frilans textilhistoriker, internationell projektledare. Var ansvarig för Röhsska museets textilsamlingar 1974-1999. marianne.erikson@telia.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag syr inga stygn som heter någonting! Det är egentligen enkla stygn jag syr, bara upp och ner, säger Britta Lincoln och visar hur hon med nål och tråd formar ett fält av små sammanbundna trianglar.
 
Namn på skribent
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst