Bohème
Av Giacomo Puccini
Göteborgsoperan
Premiär 22/11


FÖRÄLSKELSE OCH SVARTSJUKA
Helena Juntunen gör Mimì i Bohème 

 
Med tio års uppåtgående karriär och den ryktbara Sibeliusakademien i ryggen står Helena Juntunen på Göteborgsoperans scen. Hon spelar Mimì i Giacomo Puccinis Bohème.

– Den bästa nyheten för idag är att jag har fått låna en cykel av en kollega. Jag vill se havet, ler Helena Juntunen och stänger de dubbla dörrarna bakom oss.
Vi befinner oss i ett kalt repetitionsrum i Göteborgsoperans inre regioner. Inredningen består av ett enkelt piano, tre stolar och ett notställ. Väggarna är gråa liksom de båda dörrarna som är monterade med ett par tums mellanrum för en ljudisolerande effekt. Ett fönster vetter ut mot området bakom operans stora scen. Den ser ut som en byggarbetsplats med färgburkar på golvet och långa trossar som hänger ner från det höga taket.


Helena Juntunen som Mimì. Foto: Mats Bäcker

Vi slår oss ner på varsin stol och det känns som att vi befinner oss i en hemlig bubbla. Ett slags skyddsrum som står i stor kontrast till vimlet i personalrestaurangen som vi nyss lämnade. Helena Juntunen andas ut och lägger det ena benet över det andra. 
– Jag var ett sådant där barn som började sjunga och tala samtidigt. Mamma var hemma och sjöng hela tiden och mina första ord var en vaggsång som jag lärt mig, berättar hon.
Hon stannar ibland upp och letar ord när hon talar. Hon är uppvuxen i Kiminge i norra Finland och trots att hon läste den obligatoriska svenskan under många år i skolan mötte hon inte någon enda svensktalande förrän hon var arton år gammal.
 
Helena Juntunen började spela piano som femåring och som tioåring stod hon på scen på Stadsteatern i Uleåborg. Pjäsen var Blå Ängeln och i rollen hade hon både repliker och spelade piano.
– Min roll där hette faktiskt Mimì, precis som min roll nu i Bohème heter, säger hon överraskad.


Helena Juntunen som Mimì
 och Bülent Bezdüz som Rodolfo. Foto: Mats Bäcker

Då var Mimì en mindre barnroll. Nu är hon en huvudroll som är fattig kläddesigner och förälskad i författaren och poeten Rodolfo, gestaltad av den turkiske tenoren Bülent Bezdüz. De berör förälskelse och svartsjuka. Smärtan och glädjen i kärlek, hur den växlar och utvecklas.
– Det som är speciellt i den här operan är att det finns en del situationer som verkligen kan uppstå i ett förhållande. Repliker jag faktiskt sagt i verkligheten. Det är lätt att ta Mimì till sig, säger Helena Juntunen och berättar att hon identifierar speciellt mycket med henne eftersom de båda är förälskade i en författare.
– Jag har en fästman hemma i Helsingfors som är författare. Jag känner igen hans kommentarer i operan. ”Non sono in vena”, sjunger Helena Juntunen. Jag känner mig inte upplagd för att skriva idag.
Giacomo Puccinis verk kräver mycket röst. Orkestern är stor och harmonierna är avancerade.
– Den kräver långa linjer. Det finns så mycket passion och stora känslor. Det är inget man sjunger när man är tjugo.
Helena Juntunens beskriver sin röst som att den har en lyrisk färg, det vill säga en lätt och melodiös röst som är väl lämpad för unga roller. Det gjorde att hon gjorde debut som tjugoettåring och fick möjlighet att jobba med professionella personer som lärde henne mycket.
– Den lyriska färgen behövs för många småroller. Har man en mörkare färg finns det nästan bara stora roller.
Hon utbildade sig på Sibeliusakademien i Helsingfors. Naturligt nog sjunger hon också mycket Sibelius, men även Mahler, oratorier, rekviem, Bachs Matteuspassion och Beethovens Nia. Efter Göteborg blir det konsert i Malaga och sedan Tokyo och därefter repetitioner på franska Nationaloperan.
– Jag vet vad jag ska göra i ett och ett halvt år framöver.
Helena Juntunen har aldrig tid att bli uttråkad på jobbet.
– Jag jobbar med många olika regissörer och kapellmästare. Varje dag är det något nytt som händer. Och varje dag försöker jag sjunga bättre.
Under tre år jobbade Helena Juntunen enbart utomlands, vilket gav henne stor hemlängtan.
– Det kändes som att jag bara flöt någonstans inemellan. Jag levde där, men det var inte mitt liv och jag saknade min familj.
Nu har hon bestämt sig för att försöka lägga två produktioner varje år på hemmaplan där hon har sin familj och sin egen cykeln.
– Jag jobbar som frilansare och varje produktion betyder nya människor. Alla vet att vi har samma mål. Vi blir vänner och skapar kemin som får det att fungera på scen och sedan efter sista föreställningen så ”poff”. Så flyger alla med vinden. Vi pratar om det här emellanåt bland kollegorna, för många har samma situation, människor hanterar det på olika sätt.
Helena Juntunen använder en stor repertoar av kroppsspråk när hon talar.
– Jag tycker att jag har det bästa jobbet i världen , men jag vill inte att hela livet ska handla om det. Det finns andra saker som också är viktiga.
Helena Juntunens stora intresse utanför operan är att gå på teater i olika städer där hon jobbar. Hon älskar att göra det trots att hon ofta inte alls förstår språket. Hon har redan lusläst Stadsteaterns program och hittat tre pjäser som hon absolut måste se.
– Det är en stor passion. Varje gång jag går på teater lär jag mig något. Om tekniker för att söka rytmen, att hitta de olika känslorna och hur de samspelar med varandra.



Hon förklarar att teatern är något hon kan luta sig tillbaka och njuta av i fulla drag på ett helt annat sätt än hon kan göra när hon ser på opera. Då måste allt klaffa, allt måste stämma in i minsta detalj och ett litet felsteg känns som en sten i skon. En del skulle kanske kalla det yrkesskada.
– När jag går på teater räcker det med att en enda detalj är fantastisk – en skådespelare, en rollpresentation, ett manus – så lyfter jag en meter över marken.
Ensemblen är inne på andra övningsveckan och Helena Juntunen tycker mycket om den hopbakningsfas som den första repetitionstiden innebär. 
– Vi är vuxna men vi kan leka och skoja där som barn. Jag är så glad att folk verkligen tycker att det är viktigt med en bra ensemblegrupp. Nu för tiden är till och med de största stjärnorna med i det arbetet. Det är stor skillnad mot för tjugo år sedan. Då kunde det vara så att stjärnorna inte dök upp förrän på genrepet.
Att operan genom mer skådespeleri har utvecklats åt musikalhållet tror Helena Juntunen handlar om att publiken förväntar sig mer än divor som står stilla rakt upp och ner på scenen och sjunger utan att interagera.
– Den största skillnaden mellan musikal och opera är att vi gör allt akustiskt. Det är också det som är det magiska. Att en liten kvinna på en och sextio kan stå på scen och höras ända upp till tredje balkong. Det räcker inte med att kunna dansa och agera. I slutändan är det ändå rösten som avgör.


ELSA LETH


 
Markus Schwartz  som Colline, Fredrik Zetterström som Marcello, Henriikka Gröndahl som Musetta), Bülent Bezdüz  som Rodolfo  och Helena Juntunen som Mimì. Foto: Mats Bäcker



081214
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst