SKRIVER KÄNSLOR MED TONER
 
Rita Marcotulli återser Göteborg
 


Efter nära tio år kom Rita Marcotulli tillbaka på gästspel i Sverige. I höstas intog den italienska jazzstjärnan Nefertitis scen tillsammans med Anders och Anders, två vänner från förr.

Jag träffar henne backstage innanför garderoben på Nefertiti strax före spelningen. Svarta skinnsoffor och ett stort bord. 
– Det var så länge sedan jag var här, det ser så annorlunda ut, men väldigt fint, säger Rita på italienskt klingande engelska och slår sig ner på en stol.
Snart kommer basisten Anders Jormin och trummisen Anders Kjellberg med varsin tallrik biff med potatis och sås. Spelningen på Nefertiti är en del av en turné som de tre gör tillsammans. Igår var de i Malmö och imorgon bär det av till en festival i Belgien.
– Vi spelade mycket tillsammans för sådär en femton-tjugo år sedan, säger Anders Jormin och räknar i huvudet.
– Jag hoppas att vi aldrig kommer att sluta med det, säger Rita Marcotulli.



På 1990-talet bodde Rita Marcotulli i en lägenhet i Masthugget och tillbringade största delen av året där. Men solen förde henne tillbaka till Italien.
– Jag är ju trots allt en latina, säger hon och skrattar.
Numera bor hon på landet sex mil utanför Rom. Där bor också hennes man, deras åttaåriga dotter och fem hundar.
Rita Marcotullis instrument är piano. När hon var fem år satte mamman henne i pianoskola.
– Annars är det mycket möjligt att jag hade spelat trummor istället, jag tycker om rytm. Men pianot är mer mångsidigt. Där har jag både harmonierna, melodierna och rytmen.
Under turnén med Anders och Anders jobbar de tre främst med hennes kompositioner men även till viss del med kompositioner av Jormin.
– Jag tycker om att spela tillsammans med andra musiker. Det ger inspiration och nya intryck, man lär sig mer.
Hon jobbar mycket med olika musiker från Italien, Frankrike, England, Sverige… Hon jobbar med film och dansprojekt och tycker att det är viktigt för musiker att lära känna andra konstformer än den de själva sysslar med.
– Jag får inspiration från det jag lever. Tonerna är ett språk, ett sätt att tala. På samma sätt som andra skriver känslor med ord så skriver jag dem med toner. Allt jag har inom mig.



– Det är helt fantastiskt att jobba med Rita, säger Anders Kjellberg. Hon har en väldig personlighet och ett speciellt eget sound. Och så är hon en fantastisk kompositör.Anders Jormin nickar.
– En riktigt stor pianist, säger han. En av de allra bästa. Hon har verkligen skapat ett eget tonspråk. Hon är tydligt påverkad av österländsk musik och hon är rytmisk som få. Dessutom är hon en fin människa. Vi har ruskigt trevligt ihop.
Själv säger Rita Marcotulli att hon influerats mycket av skandinaviska musiker. Hon tycker om det skandinaviska soundet och pratar om en slags eftertanke och lugn i jämförelse med sydligare sound som till exempel det brasilianska, som faktiskt var det första hon mötte i jazzsammanhang. När hon var 14 år fick hon möjlighet att spela med ett brasilianskt jazzband som behövde en pianist. Innan dess hade hon bara spelat klassiskt. Till en början tyckte hon att det lät förfärligt, men snart hörde hon jazzen på ett nytt sätt och tog den till sig.
– Jazz var perfekt för mig, eftersom jag tyckte mycket om att improvisera och komponera men aldrig tyckte om att läsa noter. Jazzen handlar om att skapa en atmosfär, en färg. Som att måla en tavla.



Hon pratar om att det är viktigt att studera musik. Oavsett vad man gör med det sedan lär man sig ovärderliga saker som handlar om kommunikation och om att lyssna på andra människor.
– Musik är själens medicin, säger Rita Marcotulli. Under min uppväxt kunde jag spela mina känslor, det betydde mycket för mig.
Rita Marcotulli spelar inte med vem som helst. Hon handplockar bland världens musiker.
– Det är som ett äktenskap, man måste välja med omsorg.
Det är inte det lättaste att hitta någon som kan gestalta den idé och den känsla som man vill nå med sin komposition. När hon komponerar brukar hon tänka på en person som ska spela musiken senare. 
 
– Vi musiker är som djur. Vi pratar inte före vi spelar, vi bara – Rita vädrar i luften som en hund - och om det då funkar så börjar vi prata.



Hon lyssnar på all sorts musik, men det finns musik inom de olika genrerna som hon gillar och musik som hon inte gillar.
– Jag läser av om den har ett djup eller inte.  
 
För henne är musiken en väg hon tar för att komma närmare meningen med livet.
– Det viktiga är att man ger något, att det kommer från hjärtat. Sedan spelar det ingen roll om det man spelar är komplicerat eller inte. Det är känslan som är viktig.

ELSA LETH

 


 


090101
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst