Hans Lannér
målningar
Galleri 1
10-28/1


LANDSKAP MED SPÅR AV MÄNNISKOR
Hans Lannér använder skisser från resor

 

Ett slags avig naivism finns i Hans Lannérs målningar med ödsliga ökenartade landskap, aparta förmål och små udda hus.
– Jag gillar mycket naivt måleri men gör det inte själv även om det finns drag av det, säger han.

Han hämtar näring till sitt måleri från sina resor då han skissar mycket.
– Jag har varit i Kenya, där finns något av landskapet och någon moské. Jag har satt ihop grejor jag sett, säger han om en stor målning och dementerar bestämt att det skulle vara någon fantasi.
– Det här är vad jag fick med mig av landskapet och något mycket märkligt i Mombasa, en handmålad reklamskylt. Det är så med prylar jag blivit fascinerad av och snott.
Han framhåller lusten till måleriet och har drivor av fotografier och teckningar att ösa beståndsdelar ur.
– Det är som en kompost som jag gräver i. Vissa är väldigt tydliga, andra inte. Det är väldigt blandat.
Det finns ett motiv som passar för alla bitar.
– När jag målar blir det så att det är målningen som bestämmer. Komposition, färger och ljus, det är inget jag tänker på. Det bara blir.



Lagom till att den genomarbetade boken om honom som konstnär kom ut i våras gjorde han en utställning med de här målningarna, som ofta får roliga namn. Arbetsplats kallar han en.
– Det blir snabba associationer när jag sätter titlar.
De små husen har varit med i måleriet så länge han minns.
– De har alltid fascinerat mig, jag vet inte varför. Det finns symboliska betydelser, det är inget jag bryr mig om. Det är mer en fascination. Jag har inga figurer, det är mer som huset blir huvudpersonen i målningen, säger Hans Lannér.
– Ett hus är ett hem där folk lever sina liv och har sina drömmar. Det är en stark symbol. Jag har mycket svårt att måla ett landskap utan en mänsklig kultur i det, något spår av en människa.
Det är inte så mycket grönska heller. Men björkstammar växer upp i en målning.
– Jag har ingen förklaring. Målningarna är lite som en scen, ett bildrum eller en fond där jag placerar in det som behövs.



Motiven badar i ljus.
– Ibland skulle jag vilja måla mörkare men jag kan inte det. Det blir ljust. Även om målningarna är ödsliga så har de ljuset i alla fall.
Hans Lannér kommer från Skene mellan Borås och Varberg och flyttade till Stockholm som 18-åring och började på konstskola. Sen fortsatte han till Konstfack men hoppade av.
– Jag tänkte att jag skulle göra något annat. Sen blev det måleri i alla fall.

Är det en livsnödvändighet att måla?
– Jo. Det låter romantiskt och dramatiskt men jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag behöver det. Sen har det varit en kamp för att få göra det. Det är ingen lönsam bransch. Nu har det gått bra senaste åren men jag har jobbat med allt möjligt, blanda annat som lärare på konstskola.

JAN BERGMAN

 
 

090111
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst