Martinson skriver hur brandvaktnätterna började för sitt alter ego Sandemar och hur han försöker övernatta i en pråm lastad med sågspån där uteliggare grävt ner sig men efter ett par timmar blir purrad av en nattvakt. I väntan på att morgonkaféerna skulle öppna gjorde han en rundvandring i staden, gick upp från hamnområdet, förbi Commerce (överstruket) och statyn av Jonas Alströmer därifrån över hamnkanalsbron och upp förbi Ostindiska Kompaniets hus. Sen följer ett långt avsnitt som är överkorsat med blyerts: "En timme drev han i Majorna. Vände vid Nilssonsgatan, gick "Hängmattan" (en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt) till Stigbergstorget. Gatenhjelmska huset till höger. Stigbergsliden ner mellan Wettergrens, där många små vänliga göteborgssömmerskor suttit och drömt in ocean i sömmarna medan smattrandet från sömmandet i ett hårdare tyg – skeppsplåtarna – trängt in till dem från varven på andra sidan älven, i denna stad som är Sveriges enda oceaniska, och en stad som sjömän och skeppsbyggare alltid ska älska. Sjömanshuset till höger i liden. Han stannade och såg därpå. Ännu kunde han gå till sjöss. Hans hjärta fylldes av stolt längtan. Och kanske gav han sig åter ut en dag. (I ett handskrivet korrektur på manuskriptet har författaren döpt om hotellet och statyn samt tagit bort utflykten i Majorna: "Hotell Oceaen och statyerna av Johannes den femte och Florence Nightingale. Därifrån över Norra Benaresbron och runt gamla Ostindiehuset. Därifrån gjorde han turistutflykter till olika stadsdelar och befann sig slutligen sittande på "Morgongåvan", det ungkarlskafé som öppnades tidigast och som därför – hur det än annars var – av allt hjärta välsignades av varje nyktopod".) Ur det strukna göteborgskapitlet i Vägen till klockrike av Harry Martinson.